Polonäsen var bara kvalet. Det var promenaden hem som räknades.

På 1960-talet höll internatskolan i Sigtuna, den som senare blev Sigtunaskolan, lekaftnar två eller tre gånger per termin. Under en kväll slutade gymnastiksalen vara gymnastiksal, och i slutet av kvällen kom polonäsen.

En polonäs är inget disco. Det är en procession. Paren ställer upp och går salen på längden i takt, under repen och förbi plintarna, inför alla, lärarna inräknade. Att bli uppbjuden betydde att gå bredvid den som bjudit upp en. Att inte bli uppbjuden betydde ribbstolarna.

Men polonäsen var bara kvalomgången. Det riktiga priset kom efteråt.

Pojken som bjudit upp en till polonäsen kunde följa en hem till elevhemmet när kvällen var slut. Så var seden, och enligt en före detta elevs minne var det hela poängen. Sigtuna på hösten blir mörkt tidigt. Promenaden från gymnastiksalen till flickornas hem tog, i normal takt, några minuter.

Fyra minuter i normal takt, vilket ingen använde.

Vid dörren kunde han kyssa en på kinden. Det ryktades att vissa kom längre. Sedan stängdes dörren, och där uppe fanns rumskamrater som hade väntat, vid fönstret, på exakt det här.

Jag har studerat promenaden hem som förälder, eftersom den har byggts om. När den äldste gick på sin första skoldans i Bryssel ersattes promenaden hem av skjuts hem, av mig, i bilen, klockan halv elva, parkerad där alla kunde se den.

Han bad mig parkera runt hörnet. Jag parkerade runt hörnet. Sedan frågade han om jag kunde ”inte vara i bilen” medan han följde en flicka från sin klass till hennes mammas bil, som, påpekade han, stod parkerad precis utanför.

Jag gick med på att lägga mig ner över framsätena.

Jag låg där i sex minuter. Sex. Promenaden från skolans dörr till flickans mammas bil är, enligt min senare mätning, fyrtio meter. Någonstans på de fyrtio metrarna, utan polonäs, utan rep och utan plintar, iakttogs Sigtunatraditionen till fullo, i en takt som ingen använde.

Han satte sig i bilen. Jag satte mig upp. Han sa: ”Låg du ner hela tiden?”

Jag sa ja. Han sa ”Bra”, och sedan, efter en lång paus: ”Kinden.”

Jag frågade inte vilken kind. Så mycket har jag lärt mig av Sigtuna. Vissa saker hör hemma där uppe, hos rumskamraterna, och mamman i bilen sitter inte i juryn.

Han har sedan frågat om skolan ska ha en dans till i år. Jag har frågat om jag får ta med en kudde.