Pappa spelade Bellman, och ingen sa något till barnen

”Kom nu, barn, så sjunger vi Bellman.”

Det var inbjudan, i Selma Lagerlöfs minnesbok Mårbacka, som barnen på den värmländska gården aldrig behövde höra två gånger. Efter kvällsmaten satte sig deras far, löjtnant Lagerlöf, vid det gamla pianot och slog an några ackord, och de små flickorna kom springande för att sjunga Carl Michael Bellmans visor.

Det hade varit en lång och välordnad dag. Lektioner i barnkammaren vid ett stort svart bord, med en guvernant. På kvällen lärde modern dem att sy, virka och sticka strumpor, och när arbetet hade gått bra betalade hon dem i H.C. Andersens sagor, ”De vilda svanarna” bland dem. En guvernant lärde ut räkning. En mor lärde ut strumpor och betalade i svanar.

Sedan kom Bellman, och med Bellman fick man äntligen släppa loss. Löjtnanten hamrade fram ackompanjemanget och nynnade för att hålla melodin. Barnen föll in för full hals, så att det hördes genom hela huset. Han stod för ackompanjemanget, och de stod för volymen.

Det bästa av allt, säger Lagerlöf, var att de fick sjunga ut så mycket de orkade. Han rättade dem aldrig. Han besvärade dem aldrig med nyheten att det fanns sådant som samsång. De var fullt och fast övertygade om att de sjöng Bellman precis så som han borde sjungas.

Det gjorde de inte.

En kväll satt en gäst, von Wachenfeldt, i sitt hörn vid kakelugnen medan faster Lovisa viskade med honom. Var det inte märkvärdigt, sa hon, att inget av barnen hade någon röst? Det kunde de ju inte hjälpa, svarade han, men de kunde åtminstone använda örat en smula. Faster Lovisa förstod inte hur löjtnanten stod ut med det.

Han hörde det inte så som det lät för deras öron, sa von Wachenfeldt. Han älskade barnen mer än allt annat.

”Kanske finns det också något som heter att höra med kärlekens öron”, sa faster Lovisa.

En av de små sångarna råkade höra samtalet och berättade det för de andra. Bellmanskvällarna, konstaterar Lagerlöf, dog så småningom bort.

Jag skulle gärna kunna rapportera att jag har löjtnantens öra. Det har jag inte. Jag har fasterns. När vår yngsta framför ”Let It Go” i badkaret, på full volym, varje kväll, hör jag varje ton hon missar, och jag hör dem genom två våningar och en stängd dörr.

Min man har löjtnantens öra. Han applåderar. Han begär extranummer. Han säger att hon har ”verklig närvaro”, vilket stämmer så till vida att grannarna har bekräftat det.

Hittills har ingen i vårt hus råkat höra något. Mina faster Lovisa-åsikter sparar jag till den här krönikan, som den yngsta ännu inte kan läsa. När hon kan, har jag förstått, blir det en utredning. Till dess fortsätter badkarskonserterna, och löjtnantens roll spelas, i vår version, av duschen.