Två anmärkningsböcker, två förfalskningar och ett påhittat brott

På Kungsholmens skola i Stockholm på 1930-talet kunde en tappad linjal hamna i skrift.

En pojke fick erfara det på väg till sin bänk. Linjalen gled ur handen, skramlade i golvet, och magistern sträckte sig efter anmärkningsboken: ett smalt häfte där klagomål skrevs in, för att bäras hem och komma tillbaka med en förälders underskrift. På andra skolor, det var pojkarna på hans bänk överens om, fick man muntliga tillsägelser först. På Kungsholmen fick man pennan.

Han bar hem boken. Fadern skrev under. Det är det sista okomplicerade som händer i den här historien.

Den andra anmärkningen gällde ett räknetal i läxan som han inte fick ihop. Han såg på sidan, såg faderns ansikte framför sig och sa till magistern att han hade tappat bort boken. En ny utfärdades.

Nu hade han två.

Det han byggde av dem förtjänar att studeras av revisorer. Skolans exemplar bar faderns underskrift, förfalskad av pojken själv. Hemmets exemplar bar magisterns namn, också det förfalskat, och nästan ingenting annat. Varje läsare fick den upplaga han väntade sig.

Sedan kom problemet som varje förfalskare förr eller senare stöter på: trovärdigheten. En anmärkningsbok utan anmärkningar är misstänkt, och en son som aldrig retar någon är inte en son som några föräldrar känner igen. Så då och då satte han sig ner och hittade på en liten försyndelse, skrev in den i hemboken och lade fram den för underskrift med precis lagom mycket skam.

Det hade varit mycket mindre jobb att vara snäll, men att vara snäll kommer inte med något arkivsystem.

Jag hyser en yrkesmässig respekt för det här, som förälder i ett hushåll som drivs på tre kalendrar, två delade kalkylark och en whiteboard som ingen läser. Vårt planeringssystem har fler versioner än hans anmärkningsböcker hade, och det hänger sämre ihop. Förra månaden upptäckte vår mellersta att papperskalendern på kylskåpet och familjeappen var oense om en tandläkartid, och valde helt enkelt den som inte hade någon tandläkare i sig. När hon blev ifrågasatt sa hon att hon hade ”följt dokumentationen”.

Kungsholmspojken berättade den här historien resten av livet, bland annat i en tidning 1954, och den gick alltid hem. Som varje god familjelegend slutar den med båda böckerna på samma bord, den ärliga och den som bara såg ärlig ut, och en far som inte sa någonting på olidligt länge.

Vår mellersta har under tiden fått en enda kalender, som jag kontrollerar. Hon har bett att få se anmärkningsboken jag för om henne. Jag sa att det inte finns någon anmärkningsbok.

Hon frågade vilken av dem jag menade.